Skatt är ett kontroversiellt ämne men oavsett om du tycker att 0% eller 75% är ett lämpligt skattetryck så kan du förmodligen hålla med om att systemet bör vara tydligt. Vid en första anblick kan det också verka som att Sverige och de flesta andra länder är tydliga och transparenta när det gäller skatter. Momsen är 25% (eller 12% eller 6% ibland) och det framgår alltid tydligt på kvittot hur mycket du betalat i moms. Inkomstskatten är tydligt definierad av den skattetabell som gäller där du bor och det är lätt att se skillnaden mellan den lön du har och hur mycket som hamnar på kontot. Är du arbetsgivare så är arbetsgivaravgiften en tydligt specificerad procentsats. Arbetsgivaravgift ja, ibland kallas det för avgift istället för skatt och tanken är då att pengarna ska täcka kostnaden för en viss, specifik tjänst som staten/kommunen utför medan skatter kan användas mer fritt. Ofta är dock inte gränsen så tydlig och dessa avgifter är trots allt obligatoriska så för gemene man är det ingen större skillnad och vi kommer i den här artikeln att betrakta dem som i princip samma sak. Att kalla något för avgift istället för skatt skulle kunna ses som ett sätt att dölja en skatt men vi ska prata om skatter som är betydligt mer väldolda.
Riksbanken har sedan 1993 som uttalat mål att inflationen i Sverige ska vara 2% årligen med ett toleransintervall på +/- 1%. Exakt vad inflation är och vad som påverkar den är ett stort och komplext ämne som vi inte kommer att gå in så djupt på men först och främst kan man skilja på inflation definierat som att penningmängden ökas (“inflating the money supply”) och inflation definierat som att priserna ökar. Det första är definitivt kopplat till det andra, om man t.ex. ökar penningmängden och allt annat är lika så kommer priserna också att stiga. Det är helt enkelt en fråga om utbud och efterfrågan - om utbudet av något (i det här fallet pengar) ökar och efterfrågan är konstant så kommer detta något att bli billigare. Din hundralapp blir alltså “billigare” så ska du växla den mot andra saker, låt oss säga bensin, så kommer du att få mindre bensin för din hundralapp. Nu är dock sällan “allt annat lika” så i verkligheten är inte kopplingen mellan ökning av penningmängd och ökning av priser så direkt, speciellt på kort sikt. Om du t.ex. ger alla en extra hundralapp och alla bestämmer sig för att lägga den i byrålådan och spara den i 10 år så kommer i praktiken inte marknaden att “känna av” någon ökning av utbudet och det kommer inte att påverka priserna (fast om 10 år när alla plockar fram sin hundralapp och samtidigt ger sig ut på shoppingrunda så kommer det att få stor effekt).
När det gäller Riksbankens inflationsmål så är det definierat i termer av prisökning, mer specifikt det som kallas KPI eller konsumentprisindex, vilket är ett sätt att uppskatta den generella prisnivån i samhället genom att titta på en förutbestämd korg av varor. Det egentliga uppdraget enligt Riksbankslagen är att upprätthålla ett fast penningvärde vilket Riksbanken för stunden tolkar som som “låg och stabil inflation”, närmare bestämt 2% generell prisökning per år. Man kan definitivt diskutera huruvida detta är en rimlig tolkning men den officiella förklaringen är i alla fall att det är såpass farligt med deflation att det är bättre att ha en viss inflation för att inte riskera detta.
Hur det än ligger till med anledningarna så kan man i alla fall konstatera att om Riksbanken får som de vill så har vi en generell prisökning på ca 2% per år vilket innebär att om du faktiskt lägger en hundralapp i byrålådan så är den värd motsvarande ca 98 kr ett år senare. Även om, som nämndes ovan, kopplingen mellan penningmängd och prisnivå inte är jättetydlig på kort sikt så är den det över tid och det faktum att din hundralapp är värd mindre beror i princip på att du har en mindre andel av den totala penningmängden. Om du nu har en mindre andel så innebär det att någon annan har en större andel så det som du förlorat under det här året har någon annan vunnit på. När man tillför nya pengar i ett system så är det de som “får pengarna först” som tjänar på det eftersom de kan använda dem innan prisnivåerna har anpassat sig till den nya penningmängden. Allra först är det förstås Riksbanken som har pengarna och nästa aktör i kedjan är oftast banker, som Riksbanken lånar ut pengarna till.
Det här betyder alltså att du betalar en sorts avgift på ca 2% om året på dina svenska kronor, pengar som går till Riksbanken (och därmed i förlängningen till staten) samt banker och i viss mån andra företag som ligger tidigt i kedjan av de som får de nya pengarna. Detta kan med rätta kallas en dold skatt men vi hör aldrig Riksbanken eller staten tala om det som en skatt. Denna baksida (för vanliga medborgare) av inflationsmålet nämns sällan.
Vidare till något ännu mer dolt. Under senare år har man från myndighetshåll satt in fler och fler insatser för att stävja penningtvätt. Penningtvätt är kort sagt det som kriminella gör med pengar som är förknippade med ett brott för att kunna använda dem igen, d.v.s. man gör “svarta" pengar “vita". Finansiella institutioner (som banker, valutaväxlare m.fl.) och en del andra företag har krav på sig att lära känna sina kunder och ta reda på ursprunget till de pengar man hanterar. Man frågar i princip sina kunder “var kommer de här pengarna ifrån då?” för att säkerställa att de inte är förknippade med något brottsligt. Notera att den s.k. penningtvätten aldrig är själva brottet i sig utan något som kriminella gör efter att brottet ägt rum för att komma undan med det. Vi kan likställa det med att en flyttfirma skulle kontrollera kunden, dennes bakgrund och intentioner för att säkerställa att möblerna de flyttar inte kommer från ett inbrott.
I jämförelsen med flyttfirman ser vi tydligt att penningtvätt inte handlar om ett brott i sig och att arbetet mot penningtvätt är ett verktyg för att lösa ett annat brott. Att lösa brott är något som vi normalt sett tänker oss att det är polisen som sysslar med men här har man lagt över en stor del av ansvaret på den privata sektorn. Vad händer då när företagen får ökade kostnader för denna regelefterlevnad? Jo dessa kostnader resulterar förstås i högre priser för konsumenten och det här extra påslaget kan ses som en dold skatt då det finansierar statens arbete (som man i det här fallet har outsourcat till privata sektorn). Det här kanske inte skulle vara värt att diskutera och fundera över om det inte vore så att det faktiskt är mycket stora belopp det handlar om. Handelsbanken spenderade under 2019 enligt dem själva 1,2 miljarder kronor på att förstärka rutiner och kontroller mot penningtvätt. Och detta är alltså bara kostnaden för ett av de företag som måste följa dessa regler.
För att förtydliga, poängen här handlar inte om huruvida det är värt att lägga de pengarna eller inte på att bekämpa brottslighet utan att kostnaden istället för att vara tydlig och transparent finansieras genom en dold skatt. Har du fler exempel på dolda skatter? Kommentera gärna den här artikeln.
Kommentarer