Köp bitcoin snabbt och enkelt

    Köp bitcoin med Swish
    Det enklaste sättet att köpa bitcoin är att köpa direkt här på bitcoin.se och betala med Swish. Du kan köpa för upp till 6000 kronor per vecka och oftast har du dina bitcoin inom några minuter.
Blogg

Bitcoins energiförbrukning

Bank for International Settlements, (centralbankernas samarbetsorganisation) kom nyligen ut med en kritisk rapport om Bitcoin och kryptovalutor. En av punkterna som tas upp som ett stort problem är Bitcoins energiförbrukning, villket inte är något nytt, du har säkert läst artiklarna om att Bitcoin använder lika mycket energi som Irland, eller liknande. Det låter ju som ett stort problem, så låt oss analysera det lite närmre.

Hur mycket energi använder Bitcoin?

Anledningen till att energi används i Bitcoinnätverket är att miners tävlar om nyskapade bitcoin samt transaktionsavgifter. Genom att generera ett block (vilket i snitt händer var 10:e minut) så kan man bli ägare till 12,5 splitter nya bitcoin, alltså för tillfället nånstans mellan en halv miljon och en miljon kronor. Varje miner är förstås beredd att lägga ut mer pengar så länge den totala kostnaden inte överstiger den förväntade intäkten.

Alltså, om en miner t.ex. har 0,1% av all beräkningskraft i nätverket så kan denne förvänta sig att tjäna 0,0125 bitcoin (för tillfället runt 700 kr) var 10:e minut. Om hela kostnaden vore elektricitet så skulle denna miner vara beredd att förbruka electricitet för 4200 kr i timmen, och hela nätverket därmed ca 4,2 miljoner kronor i timmen. Nu är inte det här hela sanningen för en miners kostnader består inte endast av elektricitet utan av inköpet av själva hårdvaran, kostnader för lokaler, underhåll mm. Pratar vi om stora mining-verksamheter så ingår här förmodligen ett antal anställda o.s.v. Och kom ihåg, det är den totala kostnaden som är intressant för en miner, det är den som måste jämföras med den förväntade bitcoinintäkten.

(Vi bortser också för enkelhets skulle från det faktum att en viss vinstmarginal kommer att krävas. Vinstmarginalen för att driva en miningverksamhet kommer att jämföras med andra potentiella sätt att investera de pengarna)

Jämförelse av ren kostnad

Till att börja med kan det vara intressant att jämföra den rena kostnaden med lite andra saker. Notera att principen vi använder för att ta reda på hur mycket miners är beredda att punga ut kan användas även för traditionell brytning av t.ex. guld. Tydligen bryts runt 3000 ton guld varje år och för 1 gram guld får man ca 365 kronor. På ett år innebär detta alltså en potentiell intäkt på 1 000 000 000 000 (1000 miljarder) kronor för alla guldbrytare och kostnaden de är beredda att ta borde alltså ligga i samma härad. För Bitcoin var alltså motsvarande siffra 4,2 miljoner kronor i timmen, vilket blir ca 37 000 000 000 (37 miljarder) kronor på ett år.

Något annat man kan titta på för att få en känsla för storleksordningen på de här kostnaderna är vad kontanthanteringen kostar samhället. Enligt en studie gjord för några år sedan kan det handla om över 1500 miljarder kronor per år bara i USA.

Inga av de här exemplen är förstås direkt jämförbara med varandra utan är tänkt att ge ett hum om huruvida 37 miljarder kronor om året för en global, digital, decentraliserad valuta och ett betalsystem är en acceptabel kostnad eller ej. Du har säkert redan listat ut vad undertecknad tycker.

Vad består kostnaden av?

Ok, så det där var rena kostnader, men vad består kostnaden av? När man oroar sig över Bitcoins elförbrukning handlar det kanske inte så mycket om att det är ett ”slöseri med pengar” utan att det är en potentiell miljöbov. Här blir det mer komplicerat.

En stor andel av de totala kostnaderna för en miningverksamhet är uppenbarligen elektricitet, säkerligen större än för de flesta andra verksamheter. Jag har inga bra siffror här och det är klurigt att analysera. Vill man jämföra med t.ex. ett företag så berättar inte de rena energikostnaderna hela sanningen eftersom t.ex. inköp av en produkt i sin tur döljer energiåtgång som krävdes för att skapa den produkten etc.

Sen kan man också ställa sig frågan vilken elektricitet som används. En hel del elektricitet går faktiskt till spillo i världen och Bitcoin är en ovanlig möjlighet att på ett enkelt sätt ta tillvara på den elektriciteten. Se nedanstående presentation av Andreas Antonopolous för en mer detaljerad förklaring av detta.

Finns bättre mining?

Vissa har försökt att hitta på varianter av Bitcoins proof-of-work-system där det arbete som utförs också skulle ha en positiv sidoeffekt, t.ex. Primecoin där arbetet består i att hitta nya primtal. Varje sådant här försök ändrar dock bara ekvationen för miners. Om det extra värdet som produceras går att sälja för X kronor så kommer miners att vara beredda att lägga ut X kronor mer på mining. Möjligtvis kan man hävda att det finns lägen där sidoeffekten inte är säljbar / direkt användbar, alltså att det inte finns någon marknad för det extra värde som produceras (exempelvis just primtalen), men det innebär i så fall sannolikt att detta värde är mycket litet i förhållande till den totala miningkostnaden.

Men proof-of-stake då?

Proof-of-stake är på samma sätt som proof-of-work ett sorts lotteri men där man istället för att använda ”arbete” som lottsedlar använder den befintliga valutan. Du låser alltså X antal coins för att ha chans att få ta del av nya coins. Samma princip som ovan gäller dock fortfarande för en ”miner”. Tänk dig att du kan få 1000 gratis kronor om du låser in 10 000 kronor i en liten låda i ett år. Du kommer förstås att jämföra detta med andra möjligheter att tjäna pengar på dina 10 000 för att avgöra om det är en bra idé. Kommer du fram till att detta är en bra affär så låser du in dina pengar.

Rent ekonomiskt är faktiskt även detta en kostnad, om än lite mer obskyr. Vad som ”slösas bort” i det här fallet är likviditet. För en ordentlig genomgång av detta i mer ekonomiska termer rekommenderas den här artikeln av Paul Sztorc. Att likviditet offras kan vi se som att andra projekt etc. som skulle kunna ha dragit nytta av dessa pengar nu inte kan göra det. Samhället går alltså miste om ekonomisk tillväxt och det är förstås svårt att specificera exakt vad denna förlust består av.

För att förstå varför en kostnad alltid uppstår, oavsett mining-algoritm, räcker det dock med ett enkelt tankeexperiment. Låt oss säga att det varje dag regnar ner en tusenlapp från himlen. Hur gör man för att bli den som lyckas få tag i den? I denna tävling kommer människor att vara beredda att spendera (lite mindre än) 1000 kronor per dag på kreativa sätt att få tag i tusenlappen (anställa människor, skapa maskiner som detekterar när en tusenlapp regnar ner etc.). Kostnaden för att introducera den här tusenlappen i ekonomin kommer alltså hur som helst att närma sig tusen kronor.

Sammanfattning

Kostnaden för Bitcoin är inte uppseendeväckande hög jämfört med t.ex. brytning av guld eller kostnader associerade med traditionella typer av pengar. Olika typer av kostnader har dock olika miljöpåverkan och en stor del av kostnaden för Bitcoin består onekligen av användande av elektricitet. Vilken miljöpåverkan detta har beror på hur elektriciteten framställs och en närmare analys skulle behövas av var miners finns och var de får sin elektricitet ifrån. Vi kan dock vara tämligen säkra på att Bitcoin är betydligt bättre för miljön än vad t.ex. brytning av guld är eftersom totalkostnaderna är så mycket lägre och just guldbrytning dessutom är smutsigt på en mängd olika sätt.

Det kan finnas bättre algoritmer än proof-of-work ur ett rent miljöperspektiv men det är viktigt att förstå att man inte kommer undan kostnaden, och det kan vara svårt att analysera exakt på vilka sätt denna kostnad påverkar samhället (miljöpåverkan, projekt som inte blir genomförda etc.).

Blogg

Mikrobetalningar

Redan när webben skapades på 90-talet hade man i åtanke att betalningar kunde bli en central del av användandet. I HTTP-standarden finns t.ex. en statuskod ”402 – Payment required” som dock inte fått någon praktisk användning (än iaf). Såhär står det på Wikipedia:

Reserved for future use. The original intention was that this code might be used as part of some form of digital cash or micropayment scheme, as proposed for example by GNU Taler[36], but that has not yet happened, and this code is not usually used.

Istället för mikrobetalningar blev som bekant reklam de facto-standarden för att generera intäkter på webbsajter. En anledning kan ha varit att det faktiskt inte fanns några riktiga digitala kontanter på den tiden.

 

Teknik

Olika typer av mikrobetalningstjänster har dykt upp genom åren för även om ingen teknik för digitala kontanter har funnits så har det förstås gått att skapa centraliserade tjänster. Det enklaste sättet är att man har ett konto hos ett företag där man först sätter in en summa och sedan betalar mindre belopp med ett enkelt klick på den sida där man vill köpa något, t.ex. åtkomst till en artikel i en tidning. En av anledningarna till att detta aldrig slagit igenom kan vara bristen på en standard. Om du måste ha konton hos en mängd olika företag för att kunna betala online så känns det för krångligt.

Rent tekniskt fick vi digitala kontanter när Bitcoin kom 2009 men med åren har det blivit tydligare att blockkedjan i sig inte kan skala för att stödja mikrobetalningar för hela världen. Speciellt inte om vi tänker oss verkligt små betalningar där man betalar ören för ”mini-tjänster”. Nu har Bitcoin dock fått en ny chans tack vare Lightning Network så kanske detta vara en framtida standard för mikrobetalningar. På sidan Satoshi’s place (en variant av klassiska The Million Dollar Homepage) kan du göra en betalning så liten som 1 satoshi (ca 0,06 öre) för att köpa en pixel.

 

Psykologi

En annan möjlig förklaring till att mikrobetalningar aldrig tycks slå igenom handlar mer om psykologi. Det brukar ofta lyftas fram att det är väldigt svårt att få folk att börja betala för något som från början varit gratis så kanske är det alltså överhuvudtaget svårt att nu få människor att börja betala för innehåll online?

Företag som Spotify har dock visat att det mycket väl går att få folk att börja att betala för en gratistjänst, om den upplevs som tillräckligt bra. Kickstarter och senare sajter som Patreon visar också att människor kan tänka sig att stödja personer/projekt de gillar innan de ens levererat och utan att få någon speciellt stor fördel jämfört med de som inte betalar.

Så det handlar förmodligen inte så mycket om viljan att betala utan hur betalningen upplevs. Spotify kunde ha valt en modell där man betalar för varje låt, eller efter lyssningstid, men det hade förmodligen inte funkat lika bra. Det finns forskning som visar att det mentala steget mellan att betala 0 och 1 krona är mycket större än mellan t.ex. 1 krona och 2 kronor (se Power of Free). Skulle man ha ett system där man måste betala för varje låt man lyssnar på eller varje artikel man läser är det alltså risk att man inte skulle lyckas få folk att gång på gång ta sig förbi denna mentala barriär.

Mikrobetalningstjänsten Flattr som startades av svenske Peter Sunde försökte komma runt detta genom att istället låta användaren avsätta en bestämd klumpsumma per månad, som sedan spreds ut över de tjänster/produkter man gillat under perioden. Flattr lever vidare men har inte blivit så stort som de hoppades.

 

Framtiden

Oavsett om man lyckas få människor att betala genom mikrobetalningar eller ej så finns ett annat användningsområde som kan komma att bli stort om några år, nämligen betalningar direkt mellan maskiner. The Internet of Things (IoT) där prylar, datorer, sensorer och annat förväntas prata direkt med varandra kan få en spännande utveckling när det dessutom finns ett enkelt och standardiserat sätt att utbyta pengar.

Tänk dig t.ex. självkörande bilar som själva betalar när de tankar, där alltså själv pengatransaktionen sker direkt mellan bilen och tankstationen (det är ett exempel som testas på riktigt). En bil med en egen kassa kan förstås betala för andra saker också, som en vägtull eller kanske andra bilar för att få förtur i en bilkö. Den skulle t.o.m. kunna förhandla med olika parkeringsplatser i närheten om det bästa priset. Bilen kan förstås också ta betalt av den som vill använda den, on-the-fly, baserat på körsträcka / tid.

Faktum är att många intressanta IoT-exempel kan ges ytterligare en dimension om man blandar in betalningar. Men för att hantera denna mängd småtransaktioner behövs alltså ett system som kan hantera ett mycket större antal transaktioner än vad t.o.m. VISA eller MasterCard gör idag, förmodligen magnituder större än så. Det återstår att se vad det blir men Lightning Network eller liknande teknik ser lovande ut för detta.

 

Blogg

ICO:er och galna investeringar

Bakgrund

Du har säkert hört talas om dem vid det här laget, ICO:er, eller Initial Coin Offerings.  Namnet anspelar på IPO, Initial Public Offering, alltså när ett företag vid en börsintroduktion gör sina aktier tillgängliga för allmänheten.

Bland de första ICO:erna fanns Ethereum som 2014 lyckades få in 18,4 miljoner dollar genom att sälja 50 miljoner ether (ca hälften av alla ether som nu existerar). Det kan låta som mycket pengar men var trots allt kanske inte helt orimligt eftersom det var ett ambitiöst projekt som flera välkända namn inom kryptovärlden låg bakom och som kom i en tid när bitcoin samtidigt började få rejält med uppmärksamhet. Även om inte ether marknadsfördes som en valuta så var det ändå tydligt att det skulle bli en resurs med stor efterfrågan om projektet lyckades p.g.a. dess användning som ”bränsle” till smarta kontrakt.

 

The DAO

Två år senare kan man dock se tecken på att det här med ICO:er börjar spåra ur. Det numera ökända projektet The DAO lyckades samla in 150 miljoner dollar, alltså tio gånger så mycket som Ethereum samlade in. The DAO var ett försök till en decentraliserad autonom organisation (DAO), alltså en organisation där beslut skulle tas utan att någon auktoritet hade någon speciell makt. De tokens som gavs ut vid ICO:n representerade en ägarandel i organisationen och gav dig röstandelar (för att avgöra vad som skulle investeras i) samt rätt till utdelning på de investeringar som gjordes.

Man kan alltså säga att The DAO var ett företag som direkt vid lanseringen värderades av investerarna till över 1 miljard kronor. Ett företag som byggde på ett helt nytt koncept och vars hela struktur var beroende av en plattform som i sin tur var ett helt nytt koncept och hade startats bara 2 år tidigare (Ethereum). Hela 14% av alla ether som existerade stoppades in i DAO-projektet! Det är förstås lätt att vara efterklok men de potentiella riskerna här var enorma.

Sättet som The DAO kraschade på var genom buggar i de smarta kontrakt som dikterade hur The DAO fungerade. Ca en tredjedel av de ether som investerats hamnade i tjuvarnas händer och detta gav upphov till en stor debatt i Ethereums community om huruvida man skulle modifiera Ethereum i sig för att återta de förlorade pengarna. I slutänden var det också just detta som hände och de som inte höll med om beslutet fortsatte på en egen förgrening av Ethereum som nu går under namnet Ethereum Classic.

 

Den stora ICO-vågen

Med tiden får fler och fler upp ögonen för möjligheten att finansiera sitt projekt med en ICO. Det verkar ju gå att få finansiering till sitt projekt på ett betydligt snabbare och enklare sätt än genom traditionella finansieringsalternativ och granskningen av projekten i den här världen är nästan obefintlig i jämförelse.  Många av projekten har ambitioner att göra något bra men mängden pengar de lyckas samla in här jämfört med att gå den traditionella vägen bör ändå få varningsklockor att ringa. Alltså, även i projekt som är legitima och ärliga är det något som är skevt i hur mycket pengar de lyckas samla in.

The DAO får räknas till de projekten som har goda avsikter men blir extremt övervärderade. Det fanns en vision och det var också tydligt hur de tokens som gavs ut potentiellt sett kunde bli värdefulla om projektet lyckades, eftersom dessa tokens hade en central del i hur organisationen skulle drivas.

Parallellt med de legitima projekten finns dock rena bluffprojekt där man försöker locka till sig folks pengar utan att ha någon produkt eller plan överhuvudtaget. Wall Street Journal gjorde nyligen en genomgång av 1450 ICO:er sedan 2014 och fann att det i 18% av fallen fanns tydliga indikationer på rent lurendrejeri. Över 1 miljard dollar har totalt stoppats in i dessa 271 projekt.

Det finns också exempel där själva produkten eller tjänsten är legitim men där den token som investerarna får inte har någon egentlig koppling till projektet. Här blir det istället en form av crowdfunding där man inte kan förvänta sig att få något tillbaka.

 

Att tänka på

Om du tänker gå in med pengar i en ICO så bör du förstås först och främst ta ställning till precis samma frågor som du skulle göra om du analyserade ett vanligt företag som ska ta in kapital. Vem står bakom detta? Vad är deras referenser? Hur ser affärsplanen ut? Hur ska de tjäna pengar och verkar kalkylen rimlig? Och kom ihåg: det räcker inte att det är ett bra projekt, du måste också kunna gå in till ett bra pris. Många verkar hoppa över den delen av analysen och helt enkelt tänka ”coolt projekt, jag investerar” oavsett priset.

Utöver detta finns det dock för ICO:er en annan fråga som är ytterst viktig, nämligen vad du faktiskt får för pengarna du stoppar in. I en vanlig IPO vet du att du får aktier, vilket innebär en ägarandel i företaget. I en ICO får du istället en token, som kan vara allt från motsvarigheten till en aktie till något helt värdelöst. Så, några ytterligare frågor du bör ställa dig.

  • Vad kan jag göra med min token? Har den något användningsområde, ger den mig utdelning etc.?
  • Vad finns för garantier för att dessa löften infrias? Hur ser det ut rent legalt?
  • Hur många tokens kommer att skapas?
  • Hur vet jag att det inte kommer att skapas fler?

Om du gjort denna analys och fortfarande kommer fram till att det är en bra idé, så för all del, kör på!

 

Blogg

Binance – kryptobörsen som gjorde miljardvinst under sitt första år

Historien om Binance är smått fantastisk. Kryptobörsen baserad i Hong Kong har bara funnits i drygt ett år men värderas redan till flera miljarder dollar. Det handlar heller inte om någon fantasivärdering baserad på förhoppningar utan om ett företag som verkligen växt lavinartat och under första kvartalet i året år gjorde en vinst på 200 miljoner dollar.  Binance är en ren kryptobörs där du kan köpa och sälja olika kryptovalutor (nu över 300 st) men inte sätta in eller ta ut traditionella valutor som USD eller EUR.

Mannen som startade Binance heter Changpeng Zhao (känd som CZ) och verkar ha haft en stor roll i framgången tack vare rätt bakgrund och ett stort driv. CZ har tidigare jobbat som utvecklare för bl.a. Tokyo Stock Exchange och även i ett eget företag utvecklat mjukvara för olika börser. Han kom i kontakt med Bitcoin under 2013 och var en av de första utvecklarna anställda av blockchain.info och senare också anställd på Hong Kong-baserade börsen OKCoin.

När CZ tog steget att starta en egen börs så lyckades han mitt i ICO-hajpen få in ett startkapital på 15 miljoner dollar genom att ge ut en egen token, kallad Binance Coin (BNB). Enligt planen som specificeras i deras white paper kommer varje kvartal 20% av företagets vinst att användas till att köpa upp och förstöra BNB. Det här kan låta konstigt men är alltså ett sätt att dela ut värde till innehavarna genom att minska den totala mängden BNB. Detta kommer att fortgå tills 50% av alla BNB är uppköpta. I framtiden ska också Binance enligt planen lansera en decentraliserad börs där BNB ska ha någon form av nyckelfunktion.

 

Värdet på BNB har stigit kraftigt sedan lanseringen och med tanke på att grundarna av företaget behöll 40% av alla tokens så har de gjort en otrolig affär helt oavsett vinsterna som Binance gör. Vad man än tycker om detta så är det hur som helst uppfriskande att se ett exempel där resultatet av en ICO faktiskt är en framgångsrik produkt/tjänst och inte bara snack.

Vill du höra Changpeng Zhaos egen berättelse så rekommenderas intervjun som gjordes i podden Epicenter för några veckor sedan. Här berättar han om sin egen bakgrund, den extremt snabba resan med Binance, hur man beslutade om och genomförde en ICO på två veckor samt hans egna tankar om hur man bör driva en organisation och hur det i praktiken går till på Binance.

 

Skapar ett konto på Binance gör du snabbt här med bara din e-postadress.

 

Blogg

Handel utan motpartsrisk

I alla situationer där ett köp ska genomföras eller ett byte utföras så kan frågan om vem som ska göra sin del först uppstå. På film har vi många gånger sett hur några skumma typer ska byta knark mot pengar och misstänksamt tittar på varandra. Någon säger kanske ”money first” och det slutar med att de med ett kuvert i varsin hand försöker göra bytet exakt samtidigt.

Exemplet är en extrem situation där parterna absolut inte litar på varandra men det finns många situationer även för ”vanliga människor” där detta är relevant. Tänk t.ex. på någon som äger en bensinmack. Ska man tillåta att kunden tankar först och sedan betalar i kassan? Du gör affärer med massor av kunder och de allra flesta går att lita på men du kan inte veta säkert på förhand. De flesta betalar ju nu med kort men det vänder bara på tillitsförhållandet och det blir istället kunden som måste lita på att bensinmacken inte drar för mycket pengar från kortet, eller drar pengar utan att kunden fått bensin.

 

 

Atomic swaps

Låt oss börja med att titta på hur man kan lösa ovanstående problem när det gäller digitala tillgångar, för här går det faktiskt att få båda sidorna av transaktionen (alltså överlämnandet av pengar och överlämnandet av varan) att ske exakt samtidigt, så att ingen av parterna riskerar att stå lottlös.

Ett exempel som funkar redan idag är att byta olika kryptovalutor med varandra. I september förra året twittrade Charlie Lee (skapare av Litecoin) att han gjort en s.k. atomic swap mellan Bitcoin och Litecoin. Detta innebär alltså att han bytt Bitcoin mot Litecoin utan att någon av parterna riskerade att bli av med sin kryptovaluta utan att få den andres. Notera att detta alltså gjorts trots att Bitcoin och Litecoin är två olika blockkedjor, två helt separata system.

Här är ett försök att förklara hur det funkar, utan tekniska termer. Låt oss säga att Alice har A-pengar som hon vill byta mot Bobs B-pengar.

  • Alice låser in sina A-pengar i ett digitalt kassaskåp som för att öppnas kräver dels Bobs nyckel och dels en hemlighet som ännu bara Alice känner till.
  • Bob låser in sina B-pengar i ett liknande skåp, men som kräver Alices nyckel och samma hemlighet som ovan.
  • När någon använder hemligheten för att öppna skåpet så kan alla genast se hemligheten (blockkedjorna är publika, ni vet)
  • Om inte skåpen öppnas inom 48 timmar så självförstörs de och innehållet går tillbaka till den ursprunliga ägaren

För att få tag i Bobs b-pengar öppnar Alice Bobs skåp. I samma ögonblick som hon gör det får Bob reda på hemligheten och kan alltså öppna Alices skåp. Notera att Alice inte själv kan komma åt sina A-pengar eftersom det kräver Bobs nyckel. Bara Bob kan öppna det andra skåpet.

För en mer teknisk beskrivning, se Atomic cross-chain trading på bitcoin.it.

 

Andra tillgångar

Kan man då göra detta med annat än kryptovalutor? Att representera andra tillgångar på Bitcoins egna blockkedja är något som man började laborera med redan 2012 i form av s.k. colored coins. I sin ursprungliga form innebar det att en satoshi (det minsta beloppet som går att representera i bitcoin) gavs en speciell betydelse (”färgades”). Om ett företag ville låta sina aktier finnas och handlas på blockkedjan så kunde man alltså ta t.ex. 50 000 satoshi (0,0005 bitcoin), låta varje satoshi representera en aktie, och skicka motsvarande summa till varje aktieägares bitcoinadress. Aktieägarna kunde sedan handla med dessa aktier genom att skicka dem mellan sig.

Ovanstående exempel fungerar inte riktigt, bl.a. p.g.a. transaktionsavgifter, men det finns mer sofistikerade sätt att göra det på. Du får också just nu bortse från de legala aspekterna kring att ha sina aktier på blockkedjan.

En intressant aspekt av att låta tillgångar representeras på blockkedjan är att man då kan åstadkomma ”atomic swaps” precis som mellan kryptovalutorna ovan. Att få till en atomic swap i det här fallet är simpelt eftersom både betalningen (i bitcoin) och överföringen av aktierna (de färgade mynten) kan rymmas inom samma bitcointransaktion. Antingen går hela transaktionen igenom, eller så går ingen del igenom, och ingen behöver alltså riskera att bli lurad.

 

Tokenisering

Just aktier är ju för det mesta digitala redan idag men principen ovan går att applicera även på rent fysiska tillgångar och brukar kallas tokenisering, alltså att göra en digital ”token” av något som normalt finns i den fysiska världen. Själva digitaliseringen är egentligen inget nytt, de allra flesta som idag investerar i guld köper inget fysiskt guld utan köper någon form av certifikat som handlas på en börs. Anledningen till att göra så här är att det förenklar handeln, ökar likviditeten mm.

Den tokenisering som man läser om när det gäller blockkedjor handlar om samma digitalisering, men mer decentraliserad. En token på en blockkedja blir möjlig att handla med utan mellanhänder, precis som kryptovalutorna i sig.

Notera dock att det fortfarande finns ett stort mått av tillit här. Att det faktiskt finns en motsvarande fysisk tillgång kopplad till din token är helt beroende av att utgivaren håller detta löfte. Det är stor skillnad på bitcoin i sig och en token som skapas av en enskild utgivare. Tänk på det även när du läser om diverse ICO:er.

 

 

Blogg Fakta

Förgreningar av blockkedjan

Först en kort repetition av den blockkedjeteknik som ligger till grund för Bitcoin (se också Hur fungerar Bitcoin?). Varje block, som innehåller en samling verifierade transaktioner, pekar tillbaka på (ett fingeravtryck av) det föregående blocket, så att en kedja bildas. Det är oerhört svårt att skriva om historien eftersom modifikation av ett block ändrar dess fingeravtryck och därmed skulle kräva att även alla block därefter behöver ändras. För att få nätverket att acceptera en sådan ändring måste man i princip ha 51% av den totala beräkningskraften i systemet.

Den längsta, giltiga, kedjan (räknat på mängden beräkningskraft som ligger bakom) är den som nätverket kommer att acceptera som den rätta. Ibland uppstår dock situationer när nätverket inte är överens om vilken som är den rätta kedjan. Detta kallas för en fork, eller förgrening, och innebär alltså att vi har två konkurrerande kedjor.

 

Tillfällig förgrening

Tillfälliga förgreningar sker ganska ofta och det beror på att 2 (eller fler) miners lyckas skapa ett nytt block ungefär samtidigt. Beroende på hur informationen om dessa block sprids i nätverket kan nätverket delas i två delar, med olika åsikter om vilket som är det senaste blocket.

Källa: Mastering Bitcoin

En sådan här förgrening löses nästan alltid automatiskt, när nästa block dyker upp. Då kommer den ena förgreningen att ha en längre kedja och nätverket blir överens om att denna kedja är den rätta. Den här typen av förgrening sker i stort sett varje dag och då och då händer det också att även nästa block skapas samtidigt, vilket ger en förgrening som är 2 block lång. Bitcoins designval att ha ett block var tionde minut handlar delvis om hur ofta man kan acceptera att sådant här händer. De block som skapats i den ”felaktiga” kedjan kallas för ”orphaned” och är ju bortkastad energi så man vill inte att det ska hända för ofta.

 

Buggar

En tillfällig förgrening kan också ske p.g.a av buggar i mjukvaran som används. Ett exempel på detta är från 2013 när en ny version av det som nu kallas Bitcoin Core innehöll förändringar i hur datan sparades på disk. Man hade bytt databas från BerkelyDB till den mer effektiva LevelDB utan att inse att BerkeleyDB hade en begräsning, som inte hade någon motsvarighet i den nya databasen. Detta fick till följd att den nya versionen av Bitcoin accepterade vissa block som den gamla versionen ansåg ogiltiga och därmed uppstod en förgrening mellan de som körde senaste versionen och de som körde en tidigare. Denna förgrening existerade i ca 6 timmar och man kom efter en del diskussion fram till att försöka få alla att gå tillbaka till den tidigare versionens logik, eftersom man annars skulle tvinga alla gamla noder att uppgradera.

Notera att detta var en tillfällig förgrening bara eftersom man manuellt kom överens om en lösning. Hade man inte gjort det hade denna förgrening varit permanent och man hade haft två olika valutor, ”gamla bitcoin” och ”nya bitcoin”. Vi har tidigare skrivit om denna bugg här: Förgrenad blockkedja – vad var det som hände?

 

Permanenta förgreningar

Permanenta förgreningar kan ske om det finns olika åsikter om vilka konsensusreglerna faktiskt är. Om man inte hade kommit överens om vilket som faktiskt var det ”riktiga” bitcoin i exemplet ovan så hade det funnits två olika.

Numera finns flera exempel där man medvetet förgrenat sig från Bitcoin för att skapa nya valutor. Det handlar oftast om att man vill göra uppgraderingar/förändringar som alla inte är överens om. Den mest kända, och högst värderade, förgreningen är Bitcoin Cash som 2017 uppstod under stora kontroverser och som kulmen på en hätsk debatt om hur Bitcoinprotokollet skulle utvecklas vidare. Förespråkarna för Bitcoin Cash ville omedelbart höja blockstorleken medan den andra sidan först ville fokusera på teknologi som SegWit för att hantera kapacitetsproblemen. I det här fallet så var målet för Bitcoin Cash att faktiskt bli ”det riktiga” Bitcoin och det var en anledning till att det blev så mycket bråk mellan lägren.

Andra förgreningar har medvetet profilerat sig under ett nytt namn och därmed inte väckt samma uppmärksamhet. Exempel på detta är Bitcoin Gold och Bitcoin Private. Intressant att förstå är att om du äger Bitcoin vid tillfället för en förgrening så äger du också genast lika mycket av den nya valutan. Hade du några Bitcoin under 2017 så är du nu alltså ägare till lika många Bitcoin Cash, Bitcoin Gold och Bitcoin Private. Detta under förutsättning att du själv kontrollerar dina privata nycklar, eftersom du annars är i händerna på t.ex. en börs och då beroende av om de har stöd för den nya valutan eller ej.

 

 

Hårda och mjuka förgreningar

För planerade uppgraderingar eller förändringar av konsensusprotokollet så pratar man om hard forks och soft forks. Vid en hård förgrening så måste alla Bitcoinnoder uppgradera till de nya reglerna för att inte hamna utanför nätverket. Många vill så långt som möjligt undvika hårda förgreningar p.g.a. riskerna men det medför, men det råder olika meningar här.

En hård förgrening innebär att reglerna förändras så att de blir ”mindre strikta”. Det kan alltså komma nya block som är konstruerade så att gammal mjukvara inte tycker att de uppfyller kraven för ett giltigt block. Ett exempel på detta är om man skulle öka blockstorleken från 1MB till 2MB.

En mjuk förgrening däremot innebär en förändring där reglerna görs striktare och då kommer således gammal mjukvara att acceptera block från den nyare mjukvaran. Ett exempel på detta skulle vara om man minskade blockstorleken till ½ MB. Noder med den gamla mjukvaran kommer att acceptera alla nya block eftersom de fortfarande följer reglerna men om block skulle produceras enligt de gamla reglerna, och vara större än ½ MB, så skulle inte den nya mjukvaran acceptera dem.

Detta innebär alltså att alla noder inte nödvändigtvis behöver uppgradera sin mjukvara utan kan köra vidare på äldre versioner. Är du däremot en miner så behöver du se till att du följer de nya reglerna, för att inte producera block som inte längre accepteras. Så länge mer än 50% av beräkningskraften använder de nya reglerna så uppstår aldrig någon (permanent) förgrening eftersom den längsta kedjan kommer att vara den som använder de nya reglerna. Det är också intressant att notera att om de gamla reglerna faktiskt får övertag och man har en ihållande förgrening så kommer ändå denna sida att raderas ut om de nya reglerna senare får övertaget.

 

För och emot

Mjuka förgreningar gör det alltså enklare att genomföra uppgraderingar eftersom inte alla noder behöver uppgradera samtidigt. Det har också visat sig att så gott som alla förändringar faktiskt går att utforma som mjuka förgreningar även om det från början inte verkat så.

Det finns dock även en del kritik mot denna lösning. Dels hävdar många att man skapar onödig teknisk skuld, alltså att programkoden blir mer komplicerad och svårare att underhålla. Det är ju också så att även om gamla noder inte måste uppgradera så hamnar de i ett läge där de faktiskt inte längre validerar alla konsensusregler. I fallet med en sänkning av blockstorleken så kommer förvisso gamla noder att acceptera alla block men de validerar inte blockstorleken enligt de nya reglerna.

Ett exempel på en förändring som först föreslogs som en hård förgrening men sedan lyckades konstrueras som en mjuk förgrening är SegWit.